Äventyr vid vägrenen med Martman och Hallin

Pungdjuret Astrid hade gömt sig i vassen, en gång för alla, och vi var tvugna att söka reda på det.

Martin satte på sig sin röda signaltröja medan Hallin resolut vände på sin annars så rättvända hip-hop-outfit-keps för att kunna söka mer exakt.
Det lilla sketna lilla tvära djurhelvetet hade naturligtvis krupit igenom det, för människor, ogenomträngliga staketet.

So long Astrid, nu är du fri. Hoppas räven äter upp dig...din fan...ditt bortskämda kräks...fan för dig...
Fanny!

Nåväl, de bägge männen gav upp sökandet ganska omgående och gick tillbaka upp på vägrenen. Där kunde de tydligt se resultatet av den grymt lyckade rymningen i form av sargad pungdjursföda på den svarta och sexigt tjärdoftande asfalten.

Hallin tog sig mot sin hip-hop-keps och utbrast lite hest:

- Här är min skapare, det ser ut som Astrid kommer till himlen välgödd och fet. Fan för'na! Hoppas verkligen räven tar'na.

Och gärna lite mumin på det?

Hallin fick plötsligt den sluga idén att smaka av pungdjursfödan, som snyggt blomstrade för fullt just denna månad.

Sakta närmade hans darrande hand den bastanta växten. Nervöst tog han sig för magen och utbrast: -Fan för'na!

Sedan tog han mod till sig, knipsade av ett lagom moget exemplar och visade sedan upp det stolt för partner Martin.
- Detta kommer bli en symbol för mitt hjältemodiga handlag och min säregna dialekt. Kan inte du också ta en sån?

- Jo, men tror du jag vågar och orkar då?

Men visst vågade Martin, och som han gjorde det sen! Det vackraste exemplaret på flera långa veckor knipsades av med en sådan elegans att det pratades om det i både slott och koja. Ni vet sådana som finns i olika sorters träd av olika träslag.

Astrid var sedan länge bortglömd och nu var siktet endast inställlt på pungdjursfödan, som hade en lustig effekt på de bägge männen.

Inget ont som inte för något gott med sig skulle man kunna säga. Numera äts det pungdjursföda på daglig basis i Spiral Stairs läger.