Inför denna lilla trevliga tillställning var det ingen soundcheck. Men det var väl inget direkt problem. Vi i Spiral Stairs tyckte att det var ett större problem att vi spelade som akt nummer tre, med lokala band som Ovryona och Bulldogs efter oss. Men det är ju heller ingen stort problem att bråka om. Vi var väl rädda att det skulle vara för tidigt och att det inte skulle vara tillräckligt mycket folk på våran spelning, som det var på Operation Nattverke i maj, men när vi äntrade scenen var det gott om folk i De la Gardies rasthall som bara längtade efter att få höra oss spela.

Detta var den tredje spelningen i rad på kort tid med Sebba-Stina på bas. Detta var också den sista innan Hallin skulle vara med igen. Vid det här laget så visste folk inte vem som var den egentliga bassisten i Spiral Stairs men Hallin hade ju varit den riktiga hela tiden, även om han inte hade varit med på ett tag.

Sion och Märta hade hängt i rasthallen ett bra tag innan vi skulle gå på. Då såg de bl.a. Noise of a bullets spelning. De kunde också sett Helylle kille men det gick inte då de ställde in sin spelning. Simonson skickade ett sms till Carl nån gång under kvällen där han skrev något i stil med: "Emanuelsson sköter ljudet så kom i tid". Alla som vet vem Erik Emanuelsson är vet också vilket humör han har, så nog var det en befogad uppmaning från gamle friidrotts-Simon. Det är ju dumt att reta upp någon i onödan pga av en så onödig grej som att komma för sent. Vi hade tid mellan 20.45 och 21.30. Eftersom vårt set skulle ta ca en halvtimme skulle vi ju då alltså senast gå på scenen klockan 21.00. Carl och Sebastian är väl dock inte de mest alerta människorna när det gäller sånt här så de var nog inte vid De la Gardie förrän strax efter 21.00. Då hade Carl suttit hemma hos sig med Nils Lager och druckit vin. Sen hade han hämtat upp Sebba hemma hos Vallin eller Bärling eller vem det nu var som bodde i kåken. De kom i alla fall till skolan och var lite nervösa för att alla skulle vara sura på dem, men Emanuelsson var inte så irriterad som var väntat och de kunde pusta ut. Dock gick Spiral upp på scenen i stort sett direkt efter de hade kommit.

Spelningen bestod av nio låtar, mest nya men även tre riktigt gamla klassiker: Splendid, Groovy days och So she said. Alltid populärt. En helt ny låt spelades också. Fast det var mer ett outro. En embryo till en kommande låt kan man säga. Vid tillfället hade den inget namn, men den färdiga produkten kom senare att kallas Janus Daniel. Redan från början var allas humör på topp och vi kände att detta kan bli en riktigt bra och rolig spelning. Alkoholen som flöt i nästan alla medlemmars blod gjorde sitt till. Med en setlista bestående av hits i bagaget och med en trevlig inramning kan det inte bli annat än succé. Kvällens attraktion var otvivelaktigt Simonson. Han var Angus Young 2 och sprang omkring som en dåre på scenen när han inte låg på knäna och rockade andan ur alla närvarande. Carl och Sebastian rörde inte lika mycket på sig men de gjorde både ett bra framträdande. Sebastian var som en helt annan person om man jämför med spelningen på Nätverket två veckor tidigare. Det kändes som en bra och värdig avslutning på hans lilla inhopps-period under hösten 2001. Martin skötte sig också utmärkt och under A-partiet i Excellent student lämnade han trummorna för ett litet äventyr som dansare. Detta var förstås mer än uppskattat av alla.

Förutom Spiral Stairs spelade Noise of a bullet, Ovryona, Beating Bulldogs, Blisterhead och två band till med vilkas namn vi återkommer.

Tillbaka