Recensioner av Let The Gladness Begin

Steffen - Evil Punkrock Fanzine - 2006-??-??

Let the gladness begin – That is the current album of the rock band Spiral Stairs from Lidköping.

Band member Martman Henningsson told me that they were quite stressed by a rare time table as they recorded this 7-song cd during one weekend. Despite the "time problem" the cd is really good and works fine. Especially the song Putting up With Posterboy is something special – great!

With freshness and a smell of distorted rock the three young Swedes show musical and instrumental skills during the 14 minutes. Rock, punk and a breath of slow tones round the disk off and offer something between Weezer, classical punkrock and a completely own style of the Spirals that make this EP amazing.

If Karl, Martman and Fredrik continue at this level with such great work they will propably grow up as a big rock band soon.

Summary: Once again a group from Sweden who knows how to write hit songs!

Daniel Claeson - Göteborgs Posten - 2006-??-??

Betyg: 2/5

Det finns alltid en fara med att vara tydlig med sina referenser, särskilt när ideolerna heter Weezer och Fountains Of Wayne. Det dessa amerikanskea band gör är egentligen inget speciellt. Inga krusiduller, bara extremt vassa och effektivt framförda poplåtar.

När man försöker göra samma sak utan att vara lika bra på att vare sig spela eller skriva popmusik så är det lätt att det blir pannkaka av alltihop.

Spiral Stairs är Götenes svar på ovan nämnda band och de är långt ifrån dåliga. De skriver hyfsat catchy låtar, spelar dem godkänt, men i jämförelse med sina förebilder så har de inte mycket att hämta.

De saknar helt enkelt den fingertoppskänsla som krävs för att få denna sorts musik intressant, som det är nu Spiral Stairs helt enkelt inte mer än?

Just det, Götenes svar på Weezer och Fountains Of Wayne. Lite mer än så skulle åtminståne jag försöka sträva efter.

Linea Waldner - Muzic.se - 2006-06-18

Betyg: 1/5

Tänk dig den värsta sortens coverband. De som älskar att rota fram gamla oförstörda hymner ur arkiven, dina absoluta favoriter, för att sedan förstöra dem på ett sätt som bara riktigt dumdristigt idoga människor kan.

Tänk tillbaka på alla uppstudsiga covers som passerat radiokanalernas a-lista. De som gjort att du inte ens kan lyssna på originalen utan att må dåligt.

Föreställ dig nu att ett sådant band får för sig att göra något eget. De vill hitta sig själva och börjar låta som Billie Joe Armstrong i symbios med en eftersläntrarversion av nittiotals pop som The Wannadies och Popsicle.

Tänk dig det, föreställ dig musiken. Där har du Spiral Stairs.

Spiral Stairs – trion som tyvärr aldrig blir bättre än riktigt dålig. Musik som på det där mycket ocharmiga sättet överskattar föräldrarnas garage som inspelningsstudio.

Nej nu räcker det, jag stänger av.

Tillbaka